Savethebaltic.com

Our goal is to save the Baltic Sea and its tributaries. By partnering with you, we see opportunities to get our message (or a partnership with you would give us the opportunity to get our message) and to make people aware of life beneath the surface. Thanks to this you could make an active choice to support biodiversity and living water.

Svart hav


svart hav

Som de flesta barn på 80-talet slets jag mellan Nintendo och kälkåkning.  Å ena sidan hade jag föräldrar som beordrade mig ut i alla väder med kliande halsduk av ull kring halsen. Å den andra lockade källarstugans mattklädda väggar, Saccosäck, Super Mario och bilbana. Att bli transporterad i en pulka långt in Skjækerfjällen,  att isfiska i  Namdalen eller sova på durken i den gula plastbåten på väg ut till Follafjorden hjälpte till  att locka bort mig från Nintendo, till ett tänkesätt där naturens egenvärde var av central betydelse.

Så småningom blev dessa värderingar en del av mig, och jag började se det som mitt eget initiativ. Medan de coola killarna i klassen gick på fest för att dricka vodka och prata om pengar, pappa och ambitioner, stack jag till skogs för att fånga öring med egentillverkade torrflugor. På loven ville jag till hyttan. Jag ville fiska.

Vid hyttan i Folla lärde jag mig att segla, olika sätt att jaga, rensa torsk och makrill, ebb och flod och deras inverkan på fjorden. I takt med allt detta utvecklade jag också respekt för naturen; En förståelse för hur komplicerat det hela är.

Under 90-talet började det hända saker med fjordarna runt hyttan. Det myllrande livet i vattnet var under förändring och havsöringen blev uppäten av löss, gråsej med stinkande inälvor, nedgång i torskbestånd, tomma krabbtinor och skrin från tärnor som tystnat blev en del av den nya tiden. Själv hade jag för länge sedan upphört att kasta cigarettfimpar överbord. Samtidigt fanns det andra som tog för sig på ett helt annat sätt. Stora företag hade nu dykt upp .

När vattenbruket år 2015 omsatte 1,3 miljarder kg lax och med stående ovationer från regeringen, lokala politiker och investerare, var jag en av dem som blev sittande. Jag visste vad som låg bakom dessa siffror, och kunde inte känna något annat än frustration, ilska och sorg.

Att årligen släppa ut tonvis avföring, foderrester och mediciner ofiltrerade i norska hav och fjordar låg inte i linje med något av vad jag stod för. Jag visste bottenfloran vid Vikna låg begravd under meter av avfall från intilliggande fiskodlingar och hur en samlad kustfiskeflotta i åratal hade berövats nyckelfiskeområden och räkfält.

Jag visste hur livet under ytan, det här livet jag beundrade och respekterade, blev tvunget att betala priset för miljardärernas vanskötsel av våra gemensamma tillgångar. Jag såg det för mig; ett scenario där livet i havet i till slut bara fanns i stora burar, medicinerade och deformerade, där makt och resurser hade flyttat från många till några få.

Jag såg hur laxmiljardärer leende körde runt i sina guldpläterade Teslas, med lobbyisten och fiskeriminister i baksätet, höga av makt och fulla av vodka medan de strödde omkring sig med pengar till idrottsklubbar och kulturella evenemang och köpte sig jasägare, lojalitet och goodwill.

Att sakta se att min dystra profetia har besannats har gett mig både sömnlösa nätter, och många diskussioner med människor som hårdnackat väljer att se det hela som det lysande inloppet till välståndets hamn.

Men för all del, jag kan ha fel. Kanske har lusmedlen, avföring och foderspill ingen inverkan på livet i havet. Kanske är det helt andra orsaker till den obalans som uppstår kring fiskodlingar.30.000 ton läkemedel och 500.000 ton avloppsvatten är väl trots allt;  inte hela världen? Det löser ju upp sig i havet, som oavsett vad, slukar allt. Vem vet – kanske har odlingsindustrin ädla avsikter och gör ett fantastiskt jobb när de vill exportera Salma loin  (SALMAloin finns i två varianter, backloin och bellyloin. Backloin är ryggpartiet på laxen och bellyloin är bukfilén)  för att mätta fattiga munnar i utvecklingsländer?  Kanske har Sjømat Norge rätt när de säger att vi har en moralisk skyldighet att producera så mycket som vi kan i en värld med ökande befolkning, och att göra foder av  pälsindustrins mink- och silverrävskadaver är det perfekta sättet att legitimera ordet bärkraft ? När allt kommer omkring har de majoriteten i ryggen.

När man tvivlar på mina motiv och jag anklagas för att ha en agenda ska jag vara ärlig att erkänna det: Jag har en agenda. Jag skulle vilja att någon skulle upphäva sin röst för Lubb och Rauding. Jag vill vara en lobbyist för den biologiska mångfalden i havet. Jag står för det!  Jag tror inte att alla värden ska värderas i kronor och ören, och vill inte att jobben och den ekonomiska tillväxten ska stå som enda parameter för att definiera vårt välstånd.
Det finns trots allt många goda arbetare också vid anrikning av uran. BNP går upp när Kongsberg Gruppen skickar jaktflyg och ammunition till Mellanöstern och ökar även när fiskodlingsföretag lägger fjordar i träda i kapplöpningen om kinesiska marknadsdelar. Då blir det applåder i regeringskvarteren och champagnefest på direktörens kontor.

Sedan fjädrar sig mansklubben sig och pratar vitt och brett om framgång, tillväxt och ambition. Ingen lyssnar på pojken i den gula plastbåten.

Som en tidigare fiskeriminister berättade för mig nyligen, ”Vem är det som bryr sig om havsöring? Den har minimal betydelse för sysselsättning och den norska välfärden.” Han har rätt. Även jag har dåligt med meriter för att slå näven i bordet. Jag står för återanvändning och saknar materialistiska ambitioner, har inga kraftfulla vänner och bidrar lite till statskassan. Därför borde jag noga hålla både käften och en låg profil. Att vara en sjöborres advokat är varken välbetalt eller bra för karriären. Men så har det blivit. Pojken i den gula plastbåten, med huvudet över relingen, söker fortfarande efter krabbor och sjöstjärnor. Men det finns inget att se. I fiskodlingsindustrins makabra kölvatten är havet svart.

Källa: Erlend Viken,  medlem ibland annat Facebookgruppen All oppdrett av fisk inn i lukkede anlegg, har skrivit en artikel som finns på Harvest Magazine.
Originalartikeln:  https://www.harvestmagazine.no/artikkel/lobbyist-for-havet
Bild: tek.no Översättning: Lena Hjärpne

Om tipota15

Jag heter Lena Hjärpne, född och uppvuxen i Stockholm. Är gift och har vuxna barn. Vi har sommarhus vid Höga Kusten där vi bor stor del av sommaren. Jag är engagerad i föreningen Rädda Höga Kusten som arbetar för att fiskodlingar i öppna kassar, med den miljöförstöring det innebär, ska upphöra och att modernare teknik, slutna system på land, ska användas.

Thank you for your comment! :-)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Information

Detta inlägg publicerades på februari 11, 2018 by i Biologisk mångfald, Fiskodling, Havslöss, Lena Hjärpne, Norge, Norska laxindustrin, Odlad lax.
%d bloggare gillar detta: