Savethebaltic.se/Waterforlife.se

Water for Life Our goal is to save the Baltic Sea and its tributaries. By partnering with you, we see opportunities to get our message (or a partnership with you would give us the opportunity to get our message) and to make people aware of life beneath the surface. Thanks to this you could make an active choice to support biodiversity and living water.

Fisken ruttnar från huvud och ner


1201IDE_essaySalmonnatvig_MB_001.t5a1fb805.m2400.x09f655d8

Blåsning: För att säkerställa att laxens kvalitet är bäst, blåses den ut för att tömma blodkärlen. Laxen bör ligga i rinnande vatten i ca 15 minuter tills blodet är ute. Illustration från Eivind H. Natvigs fotobok Du är här nej (2014). Foto: Eivind H. Natvig / INSTITUTE

 Är du en riktig patriot, Per Sandberg? Ett öppet brev till landets fiskeriminister från Morten Strøksnes

1.
Bakgrunden till detta öppna brev till Per Sandberg är att jag kontaktades av Morgenbladet i januari i år. Tidningen ville att fiskeminister Per Sandberg och jag skulle genomföra en brevduell. Jag sa ja, men det gjorde inte han.
2.
Norska fjordar är världsberömda. Vi marknadsför dem som det mest spektakulära och unika vi har. Utomlands visar vi filmer av vackra och rena fjordar, och responsen är enorm. Utlänningar flockas kring dem och internationella resemagasin hänvisar till dem som underbara. Fjordarna är inte bara de finaste och mest värdefulla i Norge. Dessutom simmar några av havets mest imponerande varelser i många av dem. Atlantlax (Salmo Salar) har fantastiska egenskaper av kraft, orientering och livscykel. Den är född i älvarna längst inne i fjordarna och jagar runt stora delar av Atlanten innan den hittar tillbaka till älvarna för att leka.

En vild lax liknar ungefär lika mycket en odlad lax som en varg liknar en kungspudel.

Således skulle man kunna tro att vi värnar om fjordarna, skyddar ekosystemen mot förorening och annan skada. Ja, det skulle man kunna tro. Men det är inte så som det är. Fjordarna är fulla av kassar med tiotals miljoner odlad lax. I kassarna produceras miljarder resistenta havslöss som dödar smolt och lax på vägen från floderna till havet eller tillbaka.
Det faktum att vildlaxbeståndet hotas av odlingarna har mycket länge varit känt i Norge. Många inflytelserika och penningstarka är engagerade i laxodling och ser till att få sina röster hörda. Det här är väl bra?  Men vidlaxen är ju bara en av många fantastiska varelser som har levt i norska fjordarna i evigheter. Alla har sin plats i fjordens ekologi.

Och många norska fjordar är i ett katastrofalt tillstånd. Från Masfjorden i Rogaland till Laksefjorden i Finnmark och många ställen däremellan finns det oroväckande rapporter såsom denna: (i Finnmark): ”Havsbotten förstördes på bara fyra månader. Miljön påverkas starkt av odlingarna i Eidmolla och Kvitelv. På ett ställe är genomströmningen så dålig att djurlivet försvann. Inga djur levde i de tio prov som tagits under anläggningen i Eidmolla. Alla prover luktade starkt. Sedimentet är syrefritt och har mjuk konsistens. ”[1]

Många fjordar med laxodlingar är ”tröskelfjordar”. Det tar det flera år innan de lägre vattenlagren byts ut, medan ytströmmarna går i cirklar. De är fyllda med laxavfall, och botten runt kassarna är döda områden. Förra året dog 53 miljoner lax i kassarna, enligt Fiskeridirektoratets statistik. Några blir långsamt uppätna levande av löss, tills deras huvuden är hudlösa i öppna sår. De giftiga ämnena antar förmodligen ta livet av hela ekosystem i närheten, och det är en en hel del lax som ska botas. Lössen är de som klarar av behandlingen bäst.

En enorm mängd kemikalier används i form av avlusningsmedel. Ett stort och ”ansvarigt” företag (Salmar) använde till och med formalin till avlusning (”vi befann oss i en akut situation”), ett cancerframkallande ämne som annars används vid lagring av redan döda djur i glas. [2] Andra ”serösa” aktörer som Lerøy, har man kommit på med att bränna sin lusdokumentation, och det enda troliga motivet var att dölja brott. [3] Är det inte så gangsters i amerikanska filmer gör när polisen knackar på dörren? Alla vet att det fuskas med att självrapportera om löss, flykt och miljöförhållande som berörs och att risken för att bli upptäckta är relativt liten.

I regel är böterna till industrin mindre än man har tjänat på brottet. Inte på några andra områden, är det så. Om en bankrånare hade tagit en miljon dollar, men efteråt åkt fast, skulle straffet bli att återlämna 500 000 kronor. Detta skulle bryta mot den allmänna rättsprincipen.

När det gäller odlingsindustrin insisteras det på att det inte kallas ”böter” utan ”avgift”

Odlingsindustrin är inte som andra industrier. På land har miljöbestämmelser blivit extremt strikta.

Under åren har odlarna tömt hundratals miljoner liter lusgift direkt i havet, ofta i eller nära räkfält. Denna praxis har faktiskt varit olaglig, eftersom brønnbåtarna (båtar som transporterar levande fisk) inte har haft utsläppstillstånd alls. Men ingen kommer att straffas. [4] Fallen har blivit skrinlagda ”eftersom alla gör det”. [5]

Myndighetens officiella mål är att industrin ska växa kraftigt. Ledande politiker talar ofta om att den ska femdubblas. Tanken presenterades vid ett Sintef-seminarium för några år sedan. Efteråt har den ena ministern efter den andra upprepat detta som detta med femfaldigt som om det ristats i sten. Även om, inom branschen, är många skeptiska till om detta är möjligt, eftersom problemen redan är enorma.

Fiskeridirektör Liv Holmefjord är själv en odlingsinvesterare . I åtta år har det regelbundet hävdats att hon har stora problem med habilitering. [6] Hon hoppas och tror att Norge ska producera fem miljoner ton odlad lax och öring 2050. Med nuvarande metoder kommer det naturligtvis innebära en säker död för de flesta norska fjordarna.

Fisken har långsamt ätits levande av löss, tills huvudet är hudlöst, med öppna sår.

Och det blir spiken i kistan för kustfiskaren. Människor har bott längs kusten i många tusen år. Anledningen är att de har kunnat fiska. Norge grundar sig på denna naturrikedom. Även idag har kustfiske många fördelar. Inte bara levererar kustfiskarna bästa kvalitetsfisk, även ekologisk och sörjer för ekonomisk aktivitet längs kusten. Hela denna kultur är nu under stort tryck, för kustfiskare har hittills varit ett lätt byte för kapitalkrafterna bakom odlingsindustrin. Egentligen har fiskarna en hävdvunnen rätt till områdena, där man fiskat i generationer. Men det hjälper lite när de centrala myndigheterna nästan smält samman med fiskodlingsindustrin.

Kustfiskarna, som har mer kunskap om miljön i fjordarna än några andra, är eniga i sina beskrivningar: torsken går inte in i laxodlingsfjordarna. Fisken och räkorna försvinner. Det enda du kan förvänta dig att fiska är pelletsuppfödd sej, som är full av laxfoder och knappt lämplig för djurfoder. Jag känner till katter som vägrar att äta denna fisk.

Kustfiskarna får inte en krona i subventioner. Hur är det i odlingsindustrin? Svaret är en helt annan än de flesta tror. Gratis eller nästan gratis, förorenar de några av de mest värdefulla vi har i Norge. Odlarnas gratis- användning av en helt central delad resurs gör dem antagligen till Norges mest subventionerade. Dessutom finns direkta subventioner. Innovation Norge erbjuder gärna miljarder till stöd för att till exempel bygga pråmar för avlusning. Kommunerna ger miljardärerna stora, attraktiva odlingsplatser, på skattebetalarens räkning.

Odlingsgiganterna som till stor del ägs av norska skatteflyktingar, japanska storföretag och amerikanska investmentbanker, hänvisar sig till användningen av fjordar som deras stora ”konkurrensfördel.” Därför kommer de inte att introducera mer miljövänlig teknik. Investerare tar vinsterna, medan problemen lämpas över till samhället och andra..

Det norska folket, som gemensamt äger fjorden, har aldrig sagt ja till det här.

Sandberg och andra myndigheter säger att det är bra. Som den enda i Norge kan industrin själv bestämma hur mycket det kommer att förorena. Men det norska folket, som gemensamt äger fjordarna  och deras ättlingar, har aldrig sagt ja till detta.

Små kommuner saknar kultur och kompetens för att motstå vad som är regeringens officiella affärspolitiska mål. Även för enskilda individer är det svårt när uppfödarna strör omkring sig med avtalspengar, arrangerar DDE-konserter (Lokala koncertgrupper) och du kan ha en nära släkting som jobbar eller vill ha jobb i branschen. Dessutom har uppfödare alltid centrala myndigheter i ryggen, och då måste allt vara okej? Om en kommun inte ger utrymme för odling i kustområdena kommer myndigheterna högre upp att se till att det sker, exempelvis i Tysfjord. På andra håll, i hela landet, hela vägen upp till Farsund-trakten, uppmanar uppfödare till snabba beslut och undantag från regelplanerna.

Uppfödarna går även in i förskolorna, så att de ska bli bra kunder och tänker gott om odlingsindustrin. [7] Förskolorna är generellt neutrala inför religion, men inte för odlad lax. Odlingsorganisationerna extrema välstånd ger ett stort politiskt inflytande och det finns ett slags feodalistisk inringning av kusten.
Sådan är situationen idag.
3.
Morgenbladets / Harvests uppfödningsserie har haft en särskild inriktning på förhållandet mellan vetenskap och vattenbruk. Forskare svartlistas hotas och trakasseras för att de gör sitt jobb. Statens fiskeri- och vattenbruksforskningsfond (FHF) disponerar hundratals miljoner, som delas ut till odlingsvänliga nätverk, där inte alla ens är forskare. Forskning är naturligtvis värdelös och det kan lika väl vara Norges största ”julbordssfond.”

Tyvärr står det inte mycket bättre till i Norges forskningsråd. Där också har branschen stort inflytande. Verkställande direktören för vattenbruk i FHF är Kjell Maroni. Han sitter också som observatör i Havbruks2:s programstyrelse i Norges forskningsråd. Dessutom ger de i stort sett bara pengar till vad som kan göra industrin mer lönsam. Miljarder av våra skattekronor används för detta.

Forskning för att förbättra branschens rykte, stöttas med offentliga medel. Men det går lite forskning på det som handlar om vad som orsakar det dåliga rykte, det vill säga miljökonsekvenserna. Ärliga och begåvade människor kan bli utan resurser till forskning. Vissa ger upp och söker pengar från ”Makaronifonderna” för att forska på andra saker än de som till synes är mest intressanta och prekära.

I praktiken är den norska statens politik inte bara att dölja obehagliga aspekter av odlingsindustrin. Den är också för att förhindra att de uppdagas.

För övrigt har industrin ofta tacklat kritik från journalister på ett sätt som liknar attackerna mot vetenskapen. Journalister som har skrivit kritiskt om odlingsindustrin, enligt normala journalistiska kriterier, får ofta ett slags yrkesförbud. Kunskap om branschen är diskvalificerande för att skriva om branschen. Ett exempel på detta är Kjersti Sandvik i Fiskeribladet. Efter att ha arbetat för branschen i flera år och slutligen bli en av Norges mest kunniga journalister på fältet, måste hon sluta skriva om fiskodling. Jag tror inte att i grunden Sandvik hade skrivit något fel, men det motsatta: Hon hade skrivit alltför mycket rätt. Således hade hon en ”agenda” – enligt personer som arbetar dygnet runt hela året för att framställa odlingsindustrin i bästa möjliga dager.

I nästan 10 år har Norge producerat omkring en miljon ton lax och havsöring om året. Först i år har Havforskningsinstitutet (HI) fått pengar för att undersöka miljöpåverkan av flora och fauna på botten. Tittar man på ansökan är det möjligt att forskningsrådet gjorde en intern förlust vid fördelningen av projektet på 8,6 miljoner norska kronor. Det är kamouflerat som en studie som kommer att ge ännu större tillväxt (”Hållbar akvakultur i nord – Identifierande av trösklar, indikatorer och verktyg för vidare tillväxt”).

Vi kräver att få veta: Redan år 1998 varnade miljömyndigheterna att lössmedel skulle kunna leda till massdöd av räkor. Men centrala myndigheter är mer oroade över plånboken för norska och utländska miljonärer och miljardärer, än för våra ekosystems hälsotillstånd. Ingen förnuftig norrman, och vi är i majoritet, vill att kunskap undertrycks, eftersom det kan bli olönsamt för investerare i laxodling? Eller att Norges fiskeminister kommer att mobba forskare på uppdrag av ekonomiska intressen, genom att kalla dem ”mörka motkrafter”?

HI: s årliga riskbedömning är en motsägelsefull läsning. På varannan sida står det att ”vi saknar kunskap”. Alla försiktighetsprinciper har lagts undan. Och det gäller inte bara miljön i fjordar, men också vår hälsa, som Morgenbladet visade 30:e juni. Själv fann jag för några år sedan att det var Norges sjømatråd som fick skriva hälsoråden på Hälsodepartementets officiella hemsida, samt på hemsidan till några norska ambassader. Bakgrunden var att norska experter i den Vetenskapliga kommittén för livsmedelssäkerhet hade gått ut och varnat unga och gravida kvinnor att äta odlad lax mer än två gånger i veckan. I den nya versionen riktad mot utlänningar blev varningen en inbjudan att äta mer norsk lax. Departementet medgav så småningom skriftligt att texten är skriven av Norges sjømatråd, som har sina egna kontor och anställda med diplomatpass vid norska ambassader runt om i världen.

Våra myndigheter är villiga att spela med vår hälsa för uppfödarna att tjäna ännu mer pengar. Därför arbetar ”miljönationen” Norge i EU för ökade nivåer av gift i livsmedel. Till exempel fick Norge tiodubblat tillstånd till ämnet Endosulfat i laxfoder.

Norsk odlad lax innehåller också mycket mer av ämnet etoxikin – en toxin som förhindrar fiskfoder från att härskna eller explodera under transport – än EU:s  maximalt tillåtna gräns. I somras förbjöd EU all användning av ämnet, även som fodertillsats. EU anser att ämnet inte kan användas eftersom test visar skador på lever och njurar hos råttor. Norge tror – som Monsanto, som producerar etoxikin – att läkemedlet bör kunna användas eftersom den inte har funnit skador hos människor. Är det på grund av sådana ämnen norska vattenbruks- forskare specialdesignar lax när de ska undersöka hur mycket gravida bör äta av en annan produkt, det vill säga odlad lax som säljs i butiken?

För ordningens skull: Jag vet inte svaret. Men misstänkt beteende skapar många misstankar och vi har krav på kunskap.

SJÖMATSNATIONEN NORGE

Norge producerar 53 procent av all Atlantisk lax i världen.

Det årliga exportvärdet av norsk lax och öring har överskridit 50 miljarder kronor. EU är den största marknaden.

Marine Harvest är Norges och världens största fiskodling.

Norska hushåll konsumerade 84 000 ton fisk- och skaldjur  år 2016.

Källor: Norges Seafood Council, iLaks.

Ämnen som i andra sammanhang anses mycket giftiga, såsom koppar, tas bort av vår regering från prioriterade miljölistor. Under många odlingar ligger det nu koppar i extremt höga koncentrationer – i snitt tre gånger högre än vad som anses vara akut giftigt – enligt en rapport från miljøvernavdelingen hos Fylkesmannen ( Fylke = län)  i Hordaland från  september förra året. Utvecklingen kallas ”oroväckande” och ”inte hållbar” av samma myndighet.

Över tusen ton av detta gift, som inte bryts ner i naturen, går direkt ut i miljön varje år.Gällande bottenfärg för båtar förbjöds ämnet redan  på 1980-talet, även om  kvantiteten av denna var helt marginell jämfört med dagens utsläpp från odlingsindustrin.

Efter att Norge blev en jätte i produktionen av odlad lax har Mattilsynet minskat.  I anläggningarna florerar ett stort antal dödliga sjukdomar som parasiter, bakterier, virus och amöbor. Många av sjukdomarna sprider sig från anläggning till anläggning, med de kustströmmar som du Per Sandberg tydligen inte vet om.

En del av den här dödssjuka laxen hamnar på din tallrik. Det är tillåtet att slakta och sälja lax som dog av viruset ISA (infektiös laxanemi). Sådan lax har också exporterats till Kina, enligt den norska livsmedelssäkerhetsmyndigheten, Mattilsynet. Just nu rapporteras att lokaliteter i Finnmark med 1,4 miljoner lax är drabbad av sjukdomen. Se upp för bra erbjudanden på lax i affären.

När fisksjukdomar definieras som obotliga, som HSMB (hjärta och skelettmuskelinflammation), vad gör FSA själv då? Ja, de tar bort den från listan över anmälningsbara sjukdomar och lämnar kontrollen till privata hälsovårdsföretag som ofta ägs av uppfödarna själva.

Våra myndigheter insisterar på undantag från EU: s vattendirektiv eftersom vi ”saknar kunskap om miljöpåverkan på vattenbruket”. Ansvariga myndigheter skulle givetvis inte fortsätta. De skulle undersöka miljöpåverkan.

Nu försöker miljödepartementet och olje- och energiministeriet att flytta vattenförvaltningen bort från länsnivå, så att staten ska hantera hela kompetensområdet för att slippa att förhålla sig till lokal kunskap. Arbetet har skett bakom stängda dörrar, enligt ett pressmeddelande som landets elva vattenområden gick ut med den 19 oktober i år.
4
Titeln på storleksrapporten för 2015, som säkerställer ytterligare tillväxt inom laxodling, är helt enkelt: ”Förutsägbar och miljömässigt hållbar tillväxt inom vattenbruket”. Smaka lite på det. Hur kan våra kontrollbefogenheter, med hänsyn till lussituationen, virussjukdomar och föroreningar i beaktande, förankra förutsägbar tillväxt? När miljösituationen är så illa som den är, borde man inte lika gärna att tala om en minskning? Åtminstone som en oförutsägbar teoretisk möjlighet?

Under senare år har ministeriet utvecklat ett system med röda, gula och gröna ”trafikljus” för fortsatt tillväxt. Om du har 200 000 lössjuka lax i en kasse, får du inte tillföra 20 000 nya lax i samma kasse. Om 200 000 laxar fortfarande är friska kan företagen öka antalet lax stadigt tills alla blir sjuka.

Endast lusproblem ska kunna ge rött ljus. Juridikprofessor Ole Kristian Fauchald förkastade nyligen trafikljussystemet i en intervju i DN. Professorn påpekar att det inte är hållbart att använda löss som enda indikator. I sådana fall måste myndigheterna bortse från naturmångfaldslagen, akvakulturlagen och kanske fler lagar. Professorn ger ministeriet ”stryk”. Intervjun ger ett otvetydigt intryck av att ministeriet inte heller vet vad de gör eller att de medvetet försöker kringgå norsk lagstiftning. Det är svårt att säga vad som är värst. Att ministeriet är korrupt eller att det är helt inkompetent?

Flera av våra stortingspolitiker är också vattenbruksinvesterare, samtidigt som de arbetar med att skapa ramar för industrin. När regeringen lade fram en ny vattenbruksrapport 2015 (Stortingsmelding om vekst i havbruksnæringen) ställdes några frågor om politiker som deltagit i utarbetandet av tillväxtplanerna också var stora investerare i vattenbruket. En sådan investerare och stortingspolitiker är Ove Trellevik. Mäklarhuset Pareto tyckte att stortingsmeddelandet var mycket bra nyheter för ägarna. Det skulle både leda till högre priser på lax och lägre driftskostnader för odlargrupperna, som hade varit delaktiga i beredningen av meddelandet. Trellevik är nu fiskeripolitisk talesman till höger. Finns det någonsans i statens laxlobby som inte har en otillbörlig grad av inflytande, som det har inom vetenskap, hälsovårdsrekommendationer, politik, diplomati och förvaltning?

Ja, kanske mot Riksrevisionen, som kom med en krossrapport om branschen under 2012. I somras blev några speciella e-postmeddelanden som skickades av Frode Reppe (Norske Sjømatbedrifters Landsforening) offentliga. Reppe trodde att han hade etablerat en privat kanal till fiskeriminister Per Sandberg och statssekreterare Roy Angelvik. För även om Frp har sagt konstant nej till ett lobbyregister, ville Reppe ha en kanal som inte kunde spåras i e-postjournaler och andra insynsproblem som vår demokrati någonsin presenterat för industrin.

Alla e-postmeddelanden gick till en en svensk vid namn Per Sandberg. Reppe hade fel adress. I ett av e-postmeddelandena frågar Reppe fiskministern om hjälp till att få en man in i Riksrevisionen. Sandberg mottog aldrig dessa e-postmeddelanden, men det gjorde statssekreteraren Angelvik. Det skulle vara väldigt intressant att se vad statssekreteraren svarade Reppe. Kan du skicka dessa svar till mig, Sandberg? Kom ihåg att dubbelkontrollera din e-postadress innan du trycker på Send.

I efterhand hävdade Reppe att han fick Sandbergs privata e-post från Sandberg själv. Nu vägrar Sandberg att kommentera saken.

Regeringen väljs inte av odlargrupperna utan av det norska folket. Därför är det meningen att landets högsta politiska ledning ska skydda nationens intressen, i ett omfattande och enhetligt helhetsperspektiv. När högsta politiska ledningen så uppenbart blivit agenter för företag som deltar i laxodling, fungerar inte demokratin.

Efter allt att döma bryter Norge redan mot ett stort antal av sina egna lagar och internationella konventioner (lagförslaget, OSPAR-konventionen, vattendirektivet, kanske till och med grundlagen). Kanske privata norska medborgare ska stämma norska staten för att tvinga den att följa norska lagar? När myndigheterna inte gör jobbet, kommer civil olydnad vara legitimt för några.

5.
När jag började skriva om odlingsindustrin var Lisbeth Berg-Hansen (Ap) minister för fiskeriminister. Hon hade redan gjort sig stomrik på laxodling, och kallades för ”vattenbruksminister”. Hennes efterträdare var Elisabeth Aspaker (H), som konsekvent liknade en nyfrälst mellanchef för en reklambyrå med fiskodlingsindustrin som enda klient.

När du, Per Sandberg, blev Fiskeriminister, gav dig några ädla, men naiva själar dig en chans. De resonerade kanske  så: ”Ja, Sandberg är en ganska rabiat typ. Men kanske kan han vara självisk och envis att han vågar säga emot branschen.” Hypotesen var felaktig. Oss uppkomlingar emellan: Du är den typ av uppkomling som alltid kysser handen på dem som har mest pengar.

Lisbeth Berg-Hansen, Elisabeth Aspaker och du, Sandberg, har varit odlingsindustrins trojanska hästar inom politik och ledning. Aspaker har nu blivit länsguvernör i Troms, och folket där vet vad de har att vänta.

Många förväxlar din ofta rörliga och instabila stil med ”popularitet.” Du försöker fortfarande bygga upp den genom att breda ut ditt privatliv i media. Du kommer att svara att det här är en politisk oenighet och att jag tillhör vänstersidan. Men jag har alltid varit oberoende och aldrig medlem i någonting.  Detta står över partipolitiken. Omsorg och respekt för miljö och demokrati har enligt min erfarenhet uppkommit genom snäva politiska skiljelinjer. Högerfolk är ofta lika glada i vår natur, och i demokrati, som människor till vänster. Men vi kan inte förvänta oss att statsminister Solberg fixar detta. Det gör hon inte, bakom sin landsmoderliga mask, som media har fått så stor respekt för.

Du, Per Sandberg, spelar ofta på en falsk form av patriotism som vanligtvis vänder sig mot invandring och yttre fiendebilder. Det är poängen. Men en riktig patriot är förtjust i norsk natur, i vårt säregna klimat och Ekologi. Han/hon har respekt för hur människor i landet genom tusentals år har skapat en säregen kustkultur. Du är villig att offra detta genom att gå odlingsindustrins ärende. Du bör helt enkelt börja att agera som en bra norrman.

Fisken ruttnar från huvud och ned, säger ett gammalt ryskt ordstäv. Du, Sandberg, har redan gett odlarbranschen signaler om att du vill ha ett jobb med dem när du är färdig med politiken. Din enda kompetens är de tjänster du gör branschen i din ställning som fiskeriminister. Det du ber om är att få din lön i efterskott.

Låt mig avsluta detta öppna brev med en vädjan, inte till Sandberg, men till dig som läser detta. Till dess att politiken ändras och jordbruksindustrin är under demokratisk kontroll. Innan våra politiker börjar skydda våra nationella intressen och återställa forskningsfriheten och administrationens integritet: Till dess skulle jag uppmuntra människor att inte köpa eller äta odlad lax från öppna kassar. Jag hatar faktiskt att blanda mig i vad folk ska välja till middag, men det handlar inte om mat. Det handlar om politik och miljö.

Vi som gillar och respekterar ”norska värderingar” är skyldiga oss, och våra efterkommande, att reagera!

Morgenbladet har inte lyckats få fiskeministern med i en brevduell i Morgenbladet. Per Sandberg har dock sagt att han ”inte har behov av att skriva brev till Strøksnes, men är uppfostrad så att han, om han får ett brev, skickar han ett svar.” Härmed är Sandberg inbjuden att svara på detta öppna brev.

Morten Strøksnes Källor:[1] iFinmark den 24 november 2014. [2] NRK, 25.09.2015 [3] NRK, 18.11.2016 [4] NRK, 25.05.2016. [5] NRK, 10.11.2016 [6] Bergens Tidende, 27. 02, 2016 [7] Fiskstavning, häfte för dagisarbetare

Källa:

Morten Strøksnes

Morgenbladet.no 1 december 2017-12-02

https://morgenbladet.no/ideer/2017/11/fisk-ratner-fra-hodet-og-ned

Översättning: Lena Hjärpne

About tipota15

Jag heter Lena Hjärpne, född och uppvuxen i Stockholm. Är gift och har vuxna barn. Vi har sommarhus vid Höga Kusten där vi bor stor del av sommaren. Jag är engagerad i föreningen Rädda Höga Kusten som arbetar för att fiskodlingar i öppna kassar, med den miljöförstöring det innebär, ska upphöra och att modernare teknik, slutna system på land, ska användas.

Thank you for your comment! :-)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on december 3, 2017 by in Fiskodling, Gifter i vår vardag, Havslöss, Lena Hjärpne, Norge, Norska laxindustrin.
%d bloggare gillar detta: