SAVE THE BALTIC

Water for Life Our goal is to save the Baltic Sea and its tributaries. By partnering with you, we see opportunities to get our message (or a partnership with you would give us the opportunity to get our message) and to make people aware of life beneath the surface. Thanks to this you could make an active choice to support biodiversity and living water.

Finnar, kvener och birkarlar/Förenat av vatten


1 Kvenland

1.1 Norra Bottnens förhistoria

http://finnpro2000.blogspot.se/p/ostersjovalden-forenat-av-vatten.html

Enligt den gängse svenska historieskrivningen var Norrbotten utan fast bebyggelse fram till 1300-talet då en från Sverige utgående kolonisation framträder i källorna. Denna bild håller nu på att modifieras även i Sverige.

Att samerna var de första invånarna i Bottnen torde alla vara ense om. Undan för undan trängdes samerna från kustbygden dels inåt landet och dels norrut av kvenerna, karelerna och senare av birkarlarna. Samerna var plundrings- och skatteobjekt för de olika rivaliserande inkräktarna. Verksamheten hade inslag som idag kallas etnisk rensning.

Umeå förekommer i urkunderna för första gången 1314. Då nämns två nutida Västerbottens socknar (hela Norrland en administrativ enhet till 1762): Umeå (Uma) och Bygdeå (Bygdha, Norrbygda, fi Pohjoisasutus), och de är upptagna under Ångermanlands prosteri.

I Västerbotten saknas fornlämningar från järnåldern av den typ som är vanligt från mellersta Ångermanland söderut. Alla fynd från den äldsta järnåldern i Västerbotten är av östlig karaktär. Under järnålderns senare perioder är fynden med östlig anknytning påfallande många. Övre Norrland syntes under de första århundrade vara ett område som hänger samman med östliga trakter. Storkågefyndet är daterat till 3e eller 4e århundradet och påvisar av en direkt handelsförbindelse mellan Estland och kvener, dvs redan under de första århundradena fanns en motsvarighet till den medeltida birkarlahandeln. Handel har förekommit redan under mycket avlägsna tider och denna har gått öster- och sydöstut. Bottniska viken är ett innanhav i denna mot öster vettande kulturkrets. Så långt tillbaka man kan skönja människor i dessa områden, synes förhållandena i stort sett ha varit på samma sätt. Framstötar längs västra kusten söderifrån har sannolikt endast varit episoder. Vikingar, Birka och dess efterträdare Sigtuna har ej lämnat några spår här.

Vad som hände

Modern forskning bevisar att områden i norr inte var endast jaktmarker för folk söderifrån, utan att koloniseringen påbörjades redan tidigt i förhistorisk tid, främst under järnåldern. I Torneå och i Piteå kyrkby har man daterat kulturlager till mellan år 200 och 600. Befolkningens första pionjärer i Bottnen är att söka bland kvenerna och deras efterträdare birkarlarna. Även kvenernas ärkerivaler karelerna har lämnat sina tydliga spår.

De nordligaste svenska utposterna i norr, Umeå och Bygdeå runt år 1300, är ungefär samtida med de första svenska bosättningarna på finska sidan från mitten av 1200-talet. Den första svenska koloniseringen på båda sidor av Bottenviken ingår i samma historiska händelse. Koloniseringen accelererades av kronan strax efter Nöteborgsfreden 1323. Den svenska kronans aktivitet i området sammanhängde med andra ord med politiska och ekonomiska motiv där det var av största betydelse att hävda svensk överhöghet i norra Sverige.

Vad som hände var således att strömmen av svenska nybyggare sprids ut i norr och slukar den äldre, glesare bosättningen av finskt ursprung.

1.2 Norra Bottnens nybyggare

Det fanns alltså permanent bosättning i både norra Sverige och i norra Finland under järnåldern. Dessa första pionjärerna kom från det västra av Finland likväl som från Karelen. Även dialektforskningen påvisar dessa samband. En relevant fråga lyder vare sig dessa kvener var en forntida stam eller en halvmilitär organisation, gille av sammanslutna handelsmän (som deras efterföljare birkarlar). Det finns emellertid inga bevis som tyder på en organisation – alla källor talar om folk som kallas kvener. Man tror att de var mest finnar, men för att inte låta sig påverkas av 1900-talets nationalistiska syn, kan det ha funnits, och troligen också fanns det bland de ett antal skandinaver.

Kvenernas verksamhet sträckte sig längs hela Botten och ända till Västerhavet och Ishavets stränder och de var pionjärer till den fasta bosättningen i norr. Kainuu-namnet i de olika områdena är bevis på att element av detta folk spridde sig och slog sig ned och hade sina stödjepunkter, där deras fångstverksamhet och handel ägde rum. Enligt ortnamnsundersökning representerar den sydligaste Kainuu-namngrupperingen i Kaland vid Kumoälven den äldsta kvenbosättningen. Detta Kaland omfattade Vakka-Suomi och nedre Satakunda.

Att Bottniska viken var kvenernas operationsled framgår bl a av att den i mycket yngre handlingar fortfarande betecknas som Kvenhavet (Kainuunmeri): i fredstraktaten i Nöteborg (Pähkinäsaari) år 1323 som’Kajano more’, 1497 som ’mare Cayane’ eller ’Kainw mare’, 1510 som ’mare Kayano’, 1535 som Cayane mare’ eller ’mare Caino’, 1561 som ’Kaynus mehre’ osv.

1.2.1 Nordmän-kvener-kareler

Under folkvandringstiden (400-600) utgår norsk kolonisering via Trondheimsbygden över fjällen till Jämtland och vidare till Bottenhavets kust, och tvingar kvener norrut. Denna norska bygd i Medelpad utgjorde nordgränsen för den svealändska intressesfären.

Ottar (ca 890) från Björkoy i Halogaland berättar att kvenerna och nordmännen stundom härjar på varandras område. De hade ju samma ändamål med sina färder i lappmarken, nämligen att exploatera lapparna. I Egilssagan, som hänför händelserna till 800-talet, är kvener och nordmän vänner och gör gemensam sak mot karelerna. Norske stormannen Thorolf Kvedulfsson och kvenernas konung Faravid (Kaukomieli) slöt då förbund. Under 1000-talet märks en stark intensifiering av förbindelserna österifrån i Norrland. Detta måste vara karelernas växande makt, med Novgorods stöd. Från 1251 finns ett historiskt belägg på att kareler och norrmän låg i fejd med varandra i Finnmark, och 1271 omtalas att kareler och kvener plundrade i Halogaland. Det torde vara ganska klart att dessa stridigheter även berört norra Bottnen.

När karelerna första gången trängde fram till norra Bottnen vet man ej säkert. På 1100-talet synes dock en överenskommelse kommit till stånd enligt vilken ”de tio älvarnas land” (Kymmenen virran maa), dvs Österbotten norr om Pyhäjoki ända till Bygdeå, överläts som operationsområde åt karelernas handelsmän. Vid den tiden hade karelerna sin mest framträdande expansionsperiod. Enligt ryska krönikor från den tiden omnämndes samtliga laxrika floder från Siikajoki i söder till Kalixälven i norr som tillhörande Novgorod. Från mitten av 1100-talet till mitten av 1200-talet synes karelerna och Novgorod ha samarbetat. I likhet med svenska vikingarna företog de krigståg med sina skepp till andra länder. Karelernas (liksom kvenernas) självständighet går förlorad i maktkampen mellan Sverige och Novgorod, och Karelen (och Kvenlandet) klövs itu.

1.2.2 Östersjön är Baltiska havet

En del forskare menar att det var kareler som brände Sigtuna och dödade ärkebiskopen år 1187. Andra menar att de var est-finnar eller en bredare baltisk operation som hämnd för svearnas intrång på deras marker. Birka plundrades flera gånger från ca 965, och försvann runt år 1000. Hedeby föll 1066 efter slavernas (!) upprepade krigståg. Var dessa vendernas, väinäläfolkets krigståg? Plundringståg skedde historiskt åt alla håll och i olika allianser och förbund. Vi vet att est-finnar och även kareler har agerat i väster, i synnerhet i Mälardalen. Vi också känner till tidiga finsk-estniska ortnamn i Mälardalen.

1.3 Kvenland – Kainuu

Det forna Kvenland var sålunda en enhet i den tidiga baltiska historien och låg runt Bottenviken. Kvenland hörde varken till Sverige eller till Finland, ty då fanns det inte någon Sverige eller Finland. Det första hotet till dess existens kom från kareler och Novgorod från ca år 1100, och det verkar som större delen av det forna Kvenland kom under karelsk överhöghet under den tiden. Det finns flera källor som redogör för kvener som samarbetar med nordmän mot kareler, och andra som berättar om kvener i samarbete med kareler mot nordmän. Birger jarls utförda folkmord i Tavastland i mitten av 1200-talet, det sk andra korståget, var riktad mot tavasterna som sägs ha stundom krigat mot kareler/ryssar och stundom allierat sig med dem mot den svenska invasionen, som i grunden var ju riktad mot Novgorod. Birger jarls härjningar i Tavastland var förberedelser till det sk tredje korståget mot de redan kristna kareler, som åtnjöt beskydd under Novgorod.

Kvenlandet delas i tre

Sista stöten för dessa uppenbarligen självständiga kvener var att de hamnade mitt i en geopolitisk maktkamp mellan Sverige och Novgorod, och gränslinjen i Nöteborgsfreden drogs genom deras land. Kronan och kyrkan ville införliva områden i norr med svenska bosättare i kamp med Novgorod. Detta var även en tävlan mellan biskoparna i Uppsala och Åbo om själarna i norr. Administrativt blev gränsen mellan de svenska och finska bosättningarna ca år 1400 Kaakama, halvvägs mellan Kemiälv och Torneälv. I praktiken löpte gränsen väster om Torneälven i Sangis, dvs där språkgränsen går än idag. Den här gränsen i Kaakama innebar också att Kainuu-Kvenland som område misste sin historiska koppling till svenska sidan, och Kainuu kom att betyda bara området söder om denna linje, dvs finska Pohjanmaa.

Det forna Kvenland hade nu delats i tre: svenska Västerbotten, Novgorods norra Norrbotten (Pohjanranta, Kainuunranta) och landskapet söder om gränsen, södra Norrbotten. Den sist nämnda orienterade sig naturligt mot Åbo stift och blev mer eller mindre administrativt införlivat med resten av Finland. Norra Norrbotten blev en krigsskådeplats mellan Sverige och Novgorod/Ryssland. I ett skede hade Sverige lyckats ta över kontrollen mellan Pyhäjoki och Kemijoki. Detta skedde troligen år 1375, när Novgorod misslyckades att erövra den nya befästningen Uleåborg. Striden över kontrollen av området fortgick i flera sekler, och slutligen fastställdes dess status 1595 vid traktaten iTeusina (Täyssinä).

1.4 Klubbekriget – Finlands första inbördeskrig

puumerkit

Den folkresning i slutet av 1500-talet som kallats klubbekriget var Finlands första inbördeskrig. Klubbekriget började den 25 november 1596 och slutade den 24 februari 1597. Upproret varade alltså i tre månader. Under denna korta tid dödades minst 3 000 människor, eller nästan 1,5 procent av befolkningen inom gränserna för det nuvarande Finland. Samma procenttal skulle idag motsvara omkring 75 000 finska medborgare, eller något under det antal som Finland miste i andra världskriget.

Detta utspelades medan Sigismund var kung av Sverige och Polen, hans farbror hertig Karl ledde riksrådet i Sverige och kungens förtrogne, Clas Eriksson Fleming hade fullmakt som ståthållare i Finland och Estland. Några yttre fiender hade riket inte. Det utdragna kriget mot Ryssland som börjat 1570 hade avslutats med fred våren 1595, och de egentliga krigshandlingarna hade upphört redan i december 1592. Det var frågan om ett inbördeskrig mellan å ena sidan de upproriska bönderna och å andra sidan en armé under adelns befäl, anförd av Clas Fleming, vars uppgift var att kväsa upproret. De dåligt organiserade och illa utrustade bönderna kom förstås till korta mot Flemings väldrillade krigare. Och i krigets spår följde fruktansvärt skövling och plundring.

I relation till befolkningsmängden torde klubbekriget vara en av de blodigaste sammanstötningarna inte bara i de skandinaviska bondeupprorens historia utan också i bondekrigens historia överhuvudtaget. Klubbekriget hade därtill sin klara betydelse även i Sveriges dåtida in- och utrikespolitik. Dess bakgrund fanns å ena sidan i det långvariga kriget mot Ryssland åren 1570-1595 och å den andra sidan i den tilltagande dynastiska konflikten om Sveriges krona mellan hertig Karl och kund Sigismund. Denna konflikt väckte hos bönderna en tro att situationen var gynnsam för en demonstration från deras sida och att de skulle räkna med yttre hjälp i sitt uppror. I detta avseende är klubbekriget inte bara en del av Finlands historia utan i allra högst grad en del av Sveriges historia.

1.4.1 Två förklaringar

Vad som sker är en sak, hur det tolkas och förklaras en annan. Den stora frågan har varit, och är fortfarande, vilken den orsak var som kom bönderna att gripa till klubban och tåga mot Flemings drillade styrkor. Den förklaringen som nått den största spridningen, och som går att läsa i läroböcker från grundskola till universitet, är att det rört sig om en psykologisk kortslutning hos ”de outvecklade bönderna i utmarkerna” i Finland, med bakgrund i krigströtthet och igångsatt genom en hänsynslös uppvigling som hertig Karl bedrev i sin ambition att erövra kronan. Bönderna skulle inte ha förstått Flemings och den övriga finska adelns ”speciella åskådning”, deras prioritering av östgränsens försvar, utan rest sig för ”en sak som ur Finlands synvinkel inte var den rätta”. På så vis kom klubbekriget att befordra en utveckling som ledde till att den specifika utvecklingen av ett Finland som byggde på finska adelns ”särställning” avbröts, och att detta hörn av riket fastare än förut knöts till Sverige.

Så faller historieskrivningens dom över klubbekrigarna. De gjorde sig skyldiga inte bara till en grov felbedömning som kom stor olycka åstad, utan till något mycket värre: de ledde in ”den rätta saken”, dvs en för Finland avsedd och önskvärd historisk utveckling, på alldeles galet spår.

Ylikangas (1997) förkastar helt den här tolkningen. Han menar att den verkliga anledningen till bitterheten bland bönderna ingalunda var krigets påfrestningar – fiendens härjningståg, utskrivningar och skatteplågor – utan deras skarpaste anklagelser gällde oegentligheter som ståndspersoner, eller sådana som senare kom att räknas till den klassen, gjorde sig skyldiga till. Böndernas erfarenhet var att de emot sig hade en enad front bestående av skrivare (lägre ämbetsmän), knaper (lågadel), präster och rika besuttna, fast sammanhållen av gemensamma intressen, och att de själva kämpade förgäves mot denna övermakt. De betraktade sig själva som offer för framgångsrik exploatering; de själva blev bara fattigare medan deras förtryckare blev allt rikare, och förutom en lag som missgynnade dem hade de att stå ut med ett godtycke och en utbredd laglöshet som var helt odrägliga. Det värsta var att bönder blev avhysta från sina gårdar, sina arvhemman, vilka sedan fick ligga obrukade eller råkade rätt i händerna på adelsmän eller förmögna storbönder.

En följd av kriget kritiserar bönderna särskilt kraftigt. Det gällde underhållet av det egna rytteriet, vars viktigaste del var det sk borglägret. Bönderna klagade att den ödeläggelse som en fiende kunnat åstadkomma i varje fall ha varit lindrigare än den som det egna rytteriet orsakade under förläggning i borgläger. Bönderna ville att detta system skulle ändras eller ersättas med ett lantvärn.

Men i grunden var det inte detta som det hela handlade om. Ylikangas menar att bönderna tycks ha betraktat det rofferi som rytteriet bedrev som ett led i en för dem ogynnsam och för högre socialgrupper gynnsam samhällelig utveckling. Ändå vore det förhastat att hävda att det var fördjupade motsättningar mellan ständerna, böndernas hotade ställning, som var orsaken till klubbekriget. Kanske hade rådsadeln sitt finger med i spelet, ty bönderna undviker kritiken av ”gamla adeln”, vilket kan tolkas att egentliga syftet var att stöda högadelns attack mot kungen. En annan möjlig förklaring till att högadeln inte nämns kunde vara att bönderna här gjorde ett taktiskt drag i hopp om att den ”gamla adeln”, som kunde förmodas vara irriterad av uppkomlingarnas överväldigande frammarsch, skulle bestyrka klagomålen.

1.4.2 Karls seger

Clas Fleming dog av sjukdom 62-år gammal på hemvägen till Åbo den 13 april 1597. Hösten samma år bedömde hertig Karl läget fördelaktigt att söka överta kontrollen i Finland. Adeln i Finland nämligen förblev Sigismund-trogna, ty detta gynnade deras sak när kungen var ’borta’ i Polen. Slottet i Åbo kapitulerade den 30 september 1597, men hertig Karl tyglade sitt vrede och uppträdde diplomatiskt försonligt mot den trilskande finländska adeln, och seglade tillbaka till Stockholm. Adeln i Finland övertog sina gamla positioner för alla visste att slutstriden mellan Sigismund och Karl skulle äga rum påföljande sommar, och utgången var oviss. Det avgörande slaget vid Stångebro den 25 september 1598 slutade i en total seger för Karl. Under vintern 1598-99 konsoliderade Karl sin makt i Sverige. De finländska herrarna försökte likaså stärka sina positioner, men lyckades få till stånd mer splittring än koncentration. När sommaren kom beredde sig hertigen att göra upp räkningen med de finländska herrarna. Efter slaget vid St Mårtens (Marttila) den 28 augusti 1599, som finländarna ledda av Kurck (Kurki) förlorade, tog sig Karls hämndlystnad fritt utlopp.

När Karl sedan återvände till Sverige lämnade han efter sig ett femtiotal halshuggna kroppar och ett Finland som åter var starkt knutet till Sverige. Både bönderna och de adliga i Finland hade fört sina respektive krig till slut och förlorat. Sammandrabbningarna hade krävt en tung blodskatt och de som offrat allra mest var Finlands bönder. Slutsumman dödade bönder blir ca 3 000. För att få en uppfattning om proportionerna bör vi minnas att hela det område som utgör det nuvarande Finland då omfattade högst 25 000 bebodda bondgårdar och att många av dem sänt sin ende vapenföre man i fält under upprorsfanan. Armén led inga stora förluster i sina strider mot bönderna. Knappt ett femtiotal soldater stupade. Adelns egna förluster var givetvis ännu obetydligare: två eller tre frälsemän av lägsta rang torde ha fallit, och inte en enda av de egentliga adelsmännen. Under hertig Karls fälttåg till Finland stupade på sin höjd omkring 400 finländska ryttare och fotsoldater. De dödsdomar hertigen lät verkställa berövade den finländska adeln ett tjugotal man.

Karl hade alltså segrat. Vad detta i själva verket innebar var att kungamakten vunnit en tillfällig seger över rikets högadel. Aristokratin gick miste om en stor del av de privilegier och i synnerhet det inflytande den skaffat sig under de tidigare Vasaregenterna. Först i och med Karls död 1611 och den unge Gustav II Adolfs trontillträde återgick situationen till vad den varit, och blev för adeln till och med fördelaktigare än tidigare.

1.4.3 Österbottningar och ”de finske”

De österbottniska bönderna höll sig utanför slutstriden mellan hertigen och den finländska adeln. De aktiverade sig först sedan Karl slagit ned allt motstånd och avkunnat sina domar över landet. Annandagen 1599 hölls en stämma i Pedersöre där man dryftade läget i Österbotten och landskapets framtid. Stämman sände en besvärsskrift till hertigen som på ett intressant sätt belyser inte bara vad österbottningarna just då tänkte, utan också deras egen uppfattning om orsaken till upproret.

I början av dokumentet hänvisas till ”oförrätt och fientlig roff och rappande” som ”de finske” gjort sig skyldiga till i landskapet. Den djupa bitterheten gentemot folket från Egentliga Finland som här uttrycks för första gången anger tonen i brevet från början till slut. Österbottningarna krävde att ”de finske” skulle återgälda allt de rövat åt sig. Skriften återkommer senare till inkräktarna från Egentliga Finland och hävdar att en del av de till befolkningens förargelse och indignation fortfarande satt kvar i sina ämbeten i Österbotten. Brevet fortsätter:

Begäre och ödmjukeligen de finske partiet där utur landet måtte förvisat bliva, med sin överdådige art, och att i landets infödda och egna i samma stad i tjänst brukade bliva, eljest varda vi aldrig det finska överdådet kvitt.

Österbottens egna män sades vara förtrogna med landsändans egenheter, vilket ”de finske”, som uppfattades som främlingar och till och med brottslingar, enligt undertecknarna alltså inte var. Hatet mot dem var så stort att österbottningarna uttryckte en önskan om att framdeles få betala sina skatter och även bevillningar direkt till Stockholm, ”… och icke till Finland, med mindre riksens högste nödtorft kräver”.

Brevet visar med all önskvärd tydlighet att någon finländsk nationalkänsla av det slag som en viss riktning inom historieforskningen intill våra dagar gjort sitt yttersta för att påvisa i det finländska samhället på 1500-talet helt enkelt inte existerade. På denna tid identifierade man sig i socialt hänseende med sitt stånd inom ramarna för det svenska riket, lokalt med sin hemsocken och framför allt med landskapet. Någon lokal identitet utöver stamtillhörigheten fanns inte; antagandet om en nationell identitet är ren och uppenbar anakronism.

Detta faktum förändras inte av att österbottningarna hade reella skäl till sin avoghet mot folket från Egentliga Finland. På de aktuella händelsernas plan hade hatet sin grund i omständigheten att de flesta av landets adelsmän och rusthållare kom från Egentliga Finland, liksom även många av soldaterna i de tre ryttarfanor som massakrerat österbottningarna under flykten från Nokia och i drabbningen vid Ilmola, och som deltagit i plundringen av landskapet. De som utövade den högsta makten var adelsmännen, och de nämns ofta som ett annat föremål för bitterhet. Det från social synpunkt mest avslöjande partiet i brevet lyder:

Vidare att vi och icke någon adel till förläning bliver, men vid Stockholms fatebur, som det och av E F N Konunglige herre fader, där till ena resan tillägnat blev. Och efter de högborne herrarna av ridderskapet och adelen sin egendom haver allestädes uti riket, och Kronan icke annat utan de Nordlendske frie haver, begäre därmed undernådigast att vi och insättningar, måtte privilegerede och frisagde bliva, och att inga adelens landbönders begäran efterlåtes eller äga tillstädes.

Det är svårt att föreställa sig en klarare hänsyftning på de centrala problem som lett till upproren, ängslan för ett stormannavälde och förlusten av bondefriheten. Mot denna bakgrund ter det sig desto obegripligare att den nationalidealistiskt inspirerade forskningen kring klubbekriget inte godtar en sådan förklaring, inte ens som en bidragande orsak bland andra faktorer. I stället för en förklaring har dessa forskare framkastat ett skäl som bättre passa uttolkarna själva än dem för vilka det påstås ha utgjort motivet för en resning. Motstridiga källor har man klarat sig undan genom att helt enkelt ignorera dem och ”sluta sig till” sanningen av de uppgifter som inte givit upphov till några konflikter.

I början av april år 1600 föranstaltades i Österbotten på befolkningens egen begäran en rannsakan i syfte att utreda de fall av rofferi och plundring som förekommit. Det blev en tämligen omfattande undersökning; vid varje maktskifte hade man ju hämnats tidigare beslag på förövarna, och det med ränta. Senast hade det varit upprorsmännens tur att skaffa sig gottgörelse, och därför kom denna rannsakan att gynna Sigismunds män mest. Deras motståndare lönades på annat sätt. Hertig Karl ihågkom dem som kämpat på hans sida med skattelättnader och befrielse från innestående skatter de varit skyldiga till de tidigare makthavarna.

Ytterligare en ynnest bevisade Karl sina bundsförvanter i Österbotten (Pohjanmaa), om än först några år senare då han tagit tronen i besittning under namnet Karl IX. Han grundade två städer i länet, Uleåborg för nordösterbottningarna och Vasa för sydösterbottningarna.

1.4.4 Kvenernas konung 1

Freden vid Teusina innebar att det forna Kvenlands två östliga delar sammanfogades medan den tredje och västra delen, Västerbotten, började försvenskas. Strax härefter när hertig Karl hade konsoliderat sin makt och blev kung Karl IX, lade han till sin titulatur ”Kvenernas konung”. Titeln använde han sig av för första gången den 16 mars 1607. Titeln försvann senare, men Kainuu (Österbotten/Pohjanmaa) åtnjöt en särskild ställning från resten av Finland för lång tid framöver. När drottning Kristina utnämnde Per Brahe d y som generalguvernör i Finland 1637, blev han officiellt generalguvernör av Finland, Åland och Pohjanmaa.

1.4.5 Kvenernas konung 2

Tidigaste uppgifter i fornnordisk litteratur om kvenerna återfinns i Egil Skallagrimssons saga, som hänför händelserna till 800-talet men som nedtecknats först på 1200-talet. Sagan handlar om Thorolf Queldulfson, som blev den norske konungens uppbördsman år 872. Nästa vinter 873/874 kom till honom sändebud från kvener-kungen Faravid (Kaukomieli), vilken, då kareler härjade i hans land, bad Thorolf komma sig till hjälp, lovande honom lika mycket i byte som kungen fick. Norrmännen och kvenerna gemensamt slog kirjalerna och tog stort byte, varefter Torolf och Faravid skildes åt i vänskap. Torolf följde på sin hemresa Ångermanälvens dalgång, vilket talar för att kveners bosättningsorter sträcktes åtminstone ända hit.

Man kan efter Torolf följa hela raden av de norska konungarnas ländermän i Halogaland ända fram till 1200-talet, och visa, att samtliga bedrev förutom skatteuppbörd bland samerna livlig handel och hade kontakt med kvener, kareler och ryssar.

Kvenerna framstår som en på olika håll krigande och beväpnat organisation med en imponerande intressesfär: i söder till Hälsingland, i nordväst till Norge och i sydost ända ner till Karelen. En konung i spetsen talar för en välutvecklad social organisation.

1.5 Kvenland – Österbotten

1.5.1 Kainuu – Ostrobothnia – Österbotten

Romaren Tacitus (ca 55-117) skriver i sin Germanica om de gåtfulla sithoni. Tacitus och Adam av Bremen (1070-talet) beskriver ett land styrt av kvinnor; terra feminarum. Modern forskning identifierar dessa som kvener. Engelska kungen Alfred och hans norska krönikör Ohthere (Ottar, ca 890) ger en bra beskrivning om kvenerna och deras rike. Inställningen till de isländska sagornas värde som källmaterial har varierat, men deras geografiska värde håller än även vad gäller läget för kvenernas land. Självaste Snorri Sturluson gav en annorlunda tolkning av Norges grundande i sagan Fundinn Noregr. Han helt enkelt ersatte Odin-mytens kungasaga med sagan om de fabulösa kungarna av Kvenland, vilka i själva verket var de jättar som nämns i isländsk mytologi. Finska folkdiktningens Pohja eller Pohjola syftar också till Kainuu-Kvenland.

Olaus Magnus känner till kvenerna och de finns på hans Carta Marina (1539). Bureus nämner i sina kartverk (1611, 1626) provinsen Cajania, vilken sammanfaller med finska Ostrobothnia. Mellaneuropeisk kartografisk tradition (Tschudi, Herbenstein, ca 1550) kände till att Kayenskaja Zemlya, och Cayeni (kajaanit, kvener, kainuulaiset) varit under ryskt styre, men erövrats av svenska kungar. Cayeni levde enligt honom både i Norrbotten och Österbotten, dvs finska Ostrobothnia. Tschudi även identifierar Norrbotten som Ostrobothnias norra del och gränsen gick enligt fredstraktaten i Nöteborg (1323) strax söder om Pyhäjoki (i Petäoja). Flera senare europeiska kartografer förväxlar områden och deras lägen här i Europas periferi, och Mercator (slutet av 1500-talet) m fl placerar Kayenskaja Zemlya vid Ishavet.

1.5.2 I Österbotn, som Qwenland är…

skrev Messenius (1579-1636). För Olaus Rudbeckius (1630-1702) omfattade Kvenland både Öster- och Västerbotten ända till Piitime (Piteå). Den första, som med moderna metoder studerade Kvenland-frågan, var svenska språkforskaren Ihre med sin avhandling om kvenerna (1767). Kvenland bestod enligt honom av hela norra Sverige från Medelpad över Ångermanland, Jämtland och Hälsingland till Västerbotten. Etniskt ansåg han kvener vara samer. Tyske upptäcktsresande Forster (1784) skilde klart kvener från samer, och igenkände kvener som finnar. Forster förklarar att dessa finnar hade bott landet ända ner till Hälsingland, men att framryckande svear och göter hade trängt de allt längre norr, och i början av 1700-talet hade dessa finnar kvar bara en del av sitt ursprungliga område.

Arwidsson översätter tyska Rühs (1819): ”Österbotten af Finnarne kalladt Pohjanmaa, nordlandet, äfven Kajnu, Kajnunmaa, nederlandet, gränsar i norr…” Arwidsson även (1827) menar att ordet kvener bör enligt isländskan uttalas kwainer (fi Kajnu/Kainuu). Geijer (1825) också bestämde kvener vara finnar. Forna Kvenlandet omfattade enligt honom Medelpad, Ångermanland och Västerbotten, och dessa finnar trycktes norrut av svenska och norska nybyggare. Cajan (Kajaani) har (1866) i stort samma uppfattning, men han menar att kvener är ursprungligen kareler och den första av finska stammar som öster ifrån tar sig över Suomenselkä till Ostrobothnia, och spridde sig därifrån på svenska sidan ända till Hälsingland. Cajan hävdar att vid slutet av 800-talet utsträckte sig svearnas maktutövning i norr knappast ens till Dalaälven. Det var först när Hälsingland införlivades i svensk intressesfär som kvenerna måste ge sig norrut; även där blev de i sinom tid ofredade av svenskar och kristendomen. Aspelin (1869) föreslår som Cajan, att den norska expansionen österut över Kölen ända till Medelpad under Harald Hårfagre (900-talet) tvingade kvener att ge sig av norrut.

1.5.3 Erä-män och birkarlarnas föregångare

Den nationalistiska, svekomanska historieskrivningen i början på 1900-talet (Hilderand, Wiklund m fl) betraktade kvener som svenskar, och lyckades med detta genom att förbise all finsk forskning. Undantaget är Fahlgren (1953) som i sin Skellefte sockens historik diskuterar frågan utan nationalistiska övertoner. I sitt postuma verk (1947) reviderar även Wiklund sina påståenden, och närmar sig finsk forskning, framförallt Jaakkola. Wiklund medgav att kvenerna var ”finska erä-män och birkarlarnas förfäder”. Svenska forskare har på sistone antingen helt ignorerat frågan om Kvenland-Kainuu, eller kopierat idéer från finsk forskning, främst Jaakkola.

Jaakkola (1924 och 1935) ansåg kvener vara fjärresande handelsmän och skattmasar från södra Finland, och birkarlars föregångare. Han knöt detta ihop med migrationsteorin, dvs att finnarna började kolonisera Finland söderifrån på första århundradet och detta fortgick till runt år 800. Migrationsteorin har senare ersatts med kontinuitetsteorin, dvs att folk (mest finska men även andra) har i 9000 år (Suomusjärvi-kultur) koloniserat Finland i tid och rum och i större och mindre vågor.

Genom sin ortnamnsforskning placerade Vilkuna (1957) kveners kärnområde i Kaland (Kalanti) i nedre Satakunda (även Klinge). Kvenernas expansionsområde utsträckte sig enligt honom ända till Ishavet. I Umeå har Korhonen med sin ortnamnsforskning öppnat en ny dimension i Kainuufrågan. Julku (1997) menar att Kvenland omfattade kusterna runt Bottniska viken (Kvenhavet) från Tavastskogen eller Kyrö till ca Skellefteälven. Läget för Kvenlands södra gräns på svenska sidan verkar bero på vilken tidsperiod man rör sig i.

1.5.4 Namnet Kainuu – Kvenland

Daniel Juslenius förklarar termen i sin första finska ordbok (Suomalaisen Sana-Lugun Coetus, 1745) följande: Cainu, -un’botnia orientalis’, ’österbotten’; Cainulainen ’ostrobotniensis’,’österbottning’.

Den första betydelsen av termen Kainu/Kainuu var enligt Lönnrot; lågland. Kainulainen var låglandsbo, strandbo, österbottning, qven – i motsats till sawolainen som bodde i inlandet.

Vahtola (1980) föreslår att ordet hwainoo är originalformen, och hans hypotes är den dominerande. Hwainoo betyder från början ’lågland, våtmark, kärr’, och är ursprunget till både finskans Kainu/Kainuu och deras skandinaviska motparter Kven och Kvenland. Den enda som (förutom Wiklund) öppet ifrågasatt Vahtolas teori är svensken Holm (1982) på etymologiska grunder, men Holms kritik är inte övertygande, och han kan inte heller föreslå någon annan förklaring.

Adam av Bremen m fl beskriver Kvenland som kvinnoland och amatsonernas land, vilket beror på förväxlingen av det germanska ordet för kvinna och det finska ordet kainu/kven. I fornnordiska språk är enligt Forster (1784) kvinna kwen, på Island kwinna, till anglosaxerna kwen och till alemaner qwena. Obs! Kalevala diktar om Pohjan Akka, Bottnas kärring.

2 Birkarlar

2.1 birk – Birka – Pirkkala

Friserna bedrev handel med de nordiska länderna redan på 700-talet. Östersjöområdets centrum för denna frisernas handel var birk-rättens Hedeby i Schleswig. Ordet birk härleds av det frisiska birek eller berek, som betecknar rätt eller rättsområde, varav sedan det danska birkeret, det norska bjarkoyiarrett och det svenska bjärköarätt skulle härstamma. I Hedeby samlades enligt Ansgarius (död 865) köpmän från alla håll. Hedeby var enligt araben Ibrahim al-Tartushi (804) känd från Island till Bagdad. Där började eller slutade Norwegen (Pohjantie) som gett namn till Norge. Över denna sjöfartsled ända till Bjarmien (vid Vita havet, fi Vienan meri) har Ottar lämnat bra beskrivningar om. Ottar var från Bjarkoy (av birk) i Halogaland, en till kvenerna välkänd handelsplats.

Svearnas Birka i Mälaren grundlades som en birk-handelsplats av västeuropeiska intressen (jfr Hansa). Även Birkas efterföljare Sigtuna, Sveriges huvudstad på 1100-talet, dominerades av friserna och tyskarna. Större delen av befolkningen var naturligtvis lokala. Birkala (Pirkkala) i Satakunda är kanske av samma ursprung. Jaakkola föreslår att namnet efter den svenska koloniseringen på 1320-talet folketymologiskt ombildades till Birkala, birkarl. Det finns i Pirkkala-trakten tiotals med germanska ortnamn, vilket bland andra bevis påvisar tidig direkt kontakt via Baltikum och tyska Gotland med den germanska kultursfären.

Birka i Mälaren var från första början en känd och populär handelsplats för kvener och andra av finnar. Härad (fi kihlakunta) är beteckningen för en administrativ enhet i Skandinavien, men på Svealand i Birkas sfär används begreppet hundare, vilket är av tyskt ursprung. Detta har även gett ett direkt namn för ett landskap i Finland, Satakunda.

Karlar från Birkala

Kvenernas namn anses vara bundet till den landsända, varifrån de härstammade, medan birkarlanamnet var samhörigt med yrket och närmast härstammande från Birkarla (Pirkkala) socken i övre Satakunda, där de flesta ursprungliga birkarlarna hade sina arvgårdar och handelsupplag. De var alltså från samma landsända där kvenerna ansetts höra hemma. Birkala socken, som är i trakten omkring det nuvarande Tammerfors, omfattade tidigare den östligare hälften av hela Över-Satakunda (Pirkanmaa). Birkarlarnas handelsområden i lappmarkerna tycks åtminstone till en början ha hängt samman med gårdsinnehavet i hemtrakten. Pluralformen ”lappmarker” åsyftade de områden som låg under de olika grupperingarna av birkarlar.

Under 1300-talet börjar kronan intressera sig för gränsförhållandena och skatteuppbörden i norr. Enligt Bureus överlät kronan nu skatteuppbörden och handelsrättigheterna i lappmarkerna till dessa lappmarksfarare, som redan i sekler bedrivit sin näringsgren här uppe. Birkarlarna får också praktiskt taget oinskränkt makt att representera staten vid skatteuppbörden mot en ringa avgift i skinn samt monopol på handeln i lappmarkerna. Detta avtal skall gå tillbaka på ett av Magnus Ladulås utfärdat privilegium 1277, men det finns inget bevarat dokument över detta. Andra menar att detta påstådda ’avtal’ är en konstruktion i syfte att legitimera kronans anspråk, en vanlig företeelse i historiska sammanhang. Konungen gav enligt Bureus lapparna till birkarlarna under villkor att dessa förde dem under svenska kronan. Det synes här närmast vara fråga om ett stadfästande av redan existerande privilegier.

Birkarlarna nämns i en bevarad urkund först 1328 i samband att vissa av rikets stormän ville fördela områden i norr sinsemellan. Birkarlarna protesterade och fick rätt. År 1358 stadfäste Erik Magnusson birkarlarnas privilegier, enligt vilka lappmarkerna lades under deras oinskränkta välde. Birkarlarna fördelade dessa sinsemellan och rättigheterna gick i arv.

2.2 Birkarlahandeln

2.2.1 Bottniska handelstvånget

Som bekant låg den stockholmska köpenskapen under 1300-talet helt och hållet i tyskarnas händer. Först efter Brunkebergsslaget 1471 lyckades svenska borgare utverka avskaffandet av de tyska borgarnas rätt till halva antalet borgmästar- och rådmannaplatser i rikets städer. Och först 1533 upphävdes hanseaternas handelsprivilegier. Det bottniska handelstvånget var Stockholms försök att gynna sina egna intressen, ty kustbönderna var vana att segla direkt till utlandet. Endast för Åbo gjordes undantag, hela Bottenviken i övrigt skulle nu segla till Stockholm. Kort därefter i det kungliga brevet 1358 bekräftade konungen 1328 års Täljestadga, och därigenom fick birkarlarna dispens från handelstvånget.

Mycket av handelstvånget stannade på papperet, för handeln i Norra Botten var sydöstligt orienterad från urminnes tider. Karelska köpmän även handlade som förr och sålde vidare var de ville. Sedan gammalt hade birkarlarnas skinnleveranser från Norra Botten gått till Finland och vidare främst via Reval. Någon ändring till denna handel medförde ej stadslagen. Vi vet från 1500-talet att birkarlar seglade med egna skepp förutom till Stockholm, även till tyska städer. Det medeltida bottniska handelstvånget fixerades i handelsordningar 1614 och 1617, men det framgår av talrika handlingar att städer i norr, i synnerhet på den finska sidan, bedrev utrikeshandel i avsevärd omfattning en tid framåt. På 1700-talet förde borgarna i Torneå på egna skepp varor till länderna kring Medelhavet. Många av deras fregatter, briggar, skonare m m anges i handlingarna. Ända till 1809 ökades denna sjötrafik.

Olaus Magnus på besök i Torneå 1519 skriver om folket i Norrabutn: ”Från Spanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från England och Flanderna dyrbara tyger; från de tyska städerna hjarvehanda husgeråd och prydnadssaker och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea- och Götaland vanligt hvete, korn och alla slags grönsaker till husbehof, hvilket alla föres dit sjöledes.”

2.2.2 Torneå – handelns centrum

bottn_handel

Birkarlarna bosatte sig i Torneå, Kemi, Luleå, Piteå och Umeå. Det finns inga säkra uppgifter om antalet birkarlar från den tiden då deras skatteuppbörd avvecklades. År 1606 anges antalet birkarlar i resp. älvdalar till följande: Torne 22, Lule 17, Pite 16 och Ume 11. Å andra sidan visar ett urplock ur Västerbottens jordböcker att 63 hemman i Tornedalen från mynningen till Pajala anges som birkarlahemman. Samerna i Ångermanland och Ume lappmarker var enligt svenska historieböcker sk konungslappar, dvs de betalade skatt direkt till kungens fogdar, och ej till birkarlarna. Detta gäller naturligtvis tiden efter att kronan etablerat någon kontroll i norr.

Under medeltiden var Torne marknad den mest bekanta handelsplatsen vid Bottniska viken, och samlingsplatsen för köpmän från när och fjärran långt innan de övriga norrbottniska bosättningscentra hade någon betydenhet. Hit samlades finnar från Åbotrakten, österbottningar, tavaster, samer, permer, ryssar, hälsingar, jämtar och norrmän, skriver Olaus Magnus. Torneå var historiskt den ledande marknaden och hamnen i Bottnen, och utstrålningspunkten för handelsverksamheten i Bottnen. Birkarlar i Torneå skattade dubbelt så mycket som andra tillsammans.

Handeln med ryssarna florerade fastän strängt efterhållen, hårt beskattad och ej sällan helt förbjuden. Ryssarna stannade visst inte alltid i Torneå på sina handelsfärder till svenskarna. Så sent som vid sekelskiftet 1600 klagade lappfogden Jöns Karlsson över att de drog från gård till gård genom Torneå, Kalix, Luleå och Piteå. De kom ned till havet vid Kemi eller Uleå och seglade till Umeå, där de låg hela sommaren och handlade. Kungen sökte göra slut på denna svårkontrollerade handel för att den gick Stockholm förbi och svenskarna avyttrade här värdefulla skinn.

2.2.3 Ryssar och kareler

Troligen är dessa ryssar i själva verket karelska köpmän som genom sina urgamla handelsvägar, sjösystemen i Finland, kom som alltid förr för att handla. Även i Finland måste man vara på sin vakt när historiska källor talar om ryssar och deras aktiviteter i Finland, för andra finska folk kallade oftast kareler för ryssar (laukkuryssä). Kareler-ryssar var med och konkurrerade med kvener om beskattningen och handeln i norr, och koloniserade i minst lika hög grad norra områden som kvener. Dessa grekisk-ortodoxa kareler å sin sida kallade finnarna av annan tro svenskar (ruotsit).

2.3 Birkarlar och kronan

2.3.1 Birkarlar blir kronans fogdar

Birkarlar sägs ha gjort en betydande insats i utvecklingen av Finland. Karlar från Birkala skapade en gemensam front mot öster, och stärkte handelsförbindelserna västerut, främst mot Tyskland. Birkarlarna hade sina privilegier ända till 1554, när Gustav Vasa tog skatteuppbörden till kronan och birkarlar blev kronans fogdar. Det tidigare system, då birkarlar bedrev handel, uppbörd och rättsvård ersattes av ett statligt kontrollerat system. Gustav Vasa skriver också i sitt befallningsbrev att ödemarkens gamla herrar, birkarlarna , ”som hade befallningen över lapparna i Westrebotnen”, ingalunda får hindra nybyggare att slå sig ner i Lappmarken.

Även om birkarlasystemet försvann och den administrativa organisationen förändrades under statsmaktens etablerande var syftet detsamma att ta upp skatt, se över handel och se till att lag och ordning efterföljdes. Kungen strävade efter att få bättre kontroll över det stora landområdet som sträckte sig ut mot Atlant- och Ishavskusterna, och som låg under Torneåbirkarlar. Även om lappfogdarna, som var de nya statliga tjänstemännen, värvades bland birkarlarna var birkarlasystemets successiva avtagande ett led i försök till centralisering av Lappmarkens administration. Den tidigare rättsvården under birkarlarna berörde uteslutande frågor kring handel och skatt, medan centraliseringen av rättsväsendet under 1600-talet innebar att de religiösa och sociala förhållanden började kontrolleras i större utsträckning än tidigare.

2.3.2 Birkarlarlaeliten och kronan

Under medeltiden som på Gustav Vasas tid framstod birkarlarna som en ledande grupp, en elit med särskild profil. Konungen talar om de rika birkarlarna, vilket bestyrks av uppgifterna i jordböckerna. I början av 1500-talet sägs det redan att av rikets rikaste män tre bodde i Lule älvdal, och i den riksbouppteckning som år 1571 upprättades för gäldande av Älvborgs lösen, finner man bland rikets rikaste män sex birkarlar upptagna.

Sedan Gustav Vasas tid hade lappfogdarna utvalts bland birkarlarna. De många klagomålen mot dem och de upptäckta oegentligheterna i slutet av 1500-talet gjorde att de ersattes med nya av hertig Karl. Han även utsåg en särskild befallningsman över alla samer i Sverige. Till denna post utvalde han inte en birkarl, utan holländaren Arent Josting.

Trots att birkarlarnas privilegier fråntogs, hade denna elit stor betydelse för utvecklingen i norr. Ärkebiskopen Petrus Kenicius (1555-1636) var son till birkarlen Könik Olofsson i Umeå. Olaus Petri Niurenius var kyrkoherde i Umeå 1619-45. Hans maka nämns vara av birkarlasläkt. Niurenius själv har nedtecknat berättelser om birkarlarnas lappfärder under ledning av folkhjälten Matti Kurki, den kanske mest kända av birkarlahövdingar. Kyrkoherden i Piteå Nicolaus Andreae (1600-28) var av birkarlasläkt och infödd Pitebo, och ”behärskade finska språket fullständigt”.

Enligt von Düben påträffas namnet birkarlar sista gången officiellt i Uppsala ordinantia av år 1617. Sedan Karl IX avskaffat deras handelsmonopol i lappmarken, uppgick de i stadsborgarnas och landsköpmännens klass. Visserligen försvinner namnet birkarlar, men det är samma personer och samma organisation om också utan kronans auktoritet, som fortsätter att förmedla varorna.

2.3.3 Kronan tar makten – och marken

Bakom Gustav Vasas nya centraliserade ordning döljs också revideringen av erä-markområdenas organisation, även på finska sidan. Staten övertog sig bestämmanderätten över erä-markernas fördelning samt över jakt- och fiskerättigheterna. I äldre germansk (och svensk) jaktlagstiftning betraktar man jakträtten på högvilt som regale, dvs kronans exklusiva rätt. Denna rätt utvidgades och ödemarkerna (!) betraktades som tillhöriga staten.

3 Finland mellan Sverige och Ryssland

3.1 Gränser i Norra Bottnen

3.1.1 Gränsdragningen vid Nöteborg 1323

Den latinska versionen av fredstraktaten konstaterar att gränsen dras ”in Helsingh haff”, den svenska versionen ”nor i haffuit” och den ryska ”ottole Kajano more”. Det har bevisats att de latinska och ryska B-versionerna är officiella och den svenska B är en skiss som ledde till en förfalskning, dvs svenskarna påstådde att gränsen skulle dragits till ’havet i norr’, vilket de menade var Ishavet. Ryssarna gjorde flera försök att återta kontroll över sina legitima områden i Bottnen, som svenskarna höll på att genom kolonisation söka införliva med riket. Ryska expeditioner sändes till ”na Kajany”, till Kainuu, vilket omfattade tio floders område från Kalix älven i norr till Pyhäjoki i söder. År 1501 krävde ryssarna tillbaka sina ”flumina chain” eller Kvenlands floder. I ryska källor är Kainuu-Kvenland Norrbotten, vilket varit en del av Novgorod, och vilket som Moskva-Ryssland av gammal hävd nu krävde tillbaka. Nöteborgsfreden 1323 kan förstås bara om man ansåg att Kvenland tillhör Karelen.

Särskilt hårt drabbades norra Österbotten av svenska stormaktsambitioner, aggressionen mot öster, under senare hälften av 1500-talet. Som vanligt var det befolkningen som kom i kläm, och flydde västerut, och bidrog faktiskt till en livlig nybyggarkolonisation.

3.1.2 Bygdestenen och Bjuröklubben

Kai_rajat

Under högmedeltiden blev Bottenviken nedanför Kvarken ett svenskt hav. Ovanför Kvarken var läget ett annat. Någon svensk bebyggelse att tala om synes inte ha funnits norr om Hälsingland. Tveksamt är om man ens kan beteckna områdena i norr som en svensk intressesfär statsrättsligt sett. De lärdas kartor rörande dessa nordliga områden återger något så när riktiga uppgifter om den geografiska konfigurationen och om förhållandena norr om Kvarken först en bit in på 1600-talet.

Det tog drygt två århundraden för svensk kolonisering att nå upp till Skellefteälven från Ångermanälven. Först efter freden i Nöteborg 1323 när kronans intresse väcktes för att befolka de nordliga områdena, började kolonisationen sprida sig norrut. Någon folkvandring till Norra Botten har det aldrig varit fråga om, och 1300-talets svenska kolonisatörer i norr har sannolikt varit landskapets egna invånare.

Enligt Hälsingelagen var Umeå och Bygdeå befriade från ledung, ty de försvarade riket: ”de skola värja sitt land hemma”. Vem försvarade de riket mot? Det vanligaste svaret är att fienden var Rysslands (Novgorods) kareler. Bureus har (1600) en anteckning från Bygdeå, dit ryssar (kareler) anlände via Ule älven, dvs den vanliga rutten. Svenskar lyckades besegra ryssarna, och som minne skall ha huggit ett märke i Bygdestenen, som ryssar hävdade var deras gränssten. Det finns flera bevarade uppgifter om Bygdestenen som ryssarnas gränsmärke.

Novgorod och dess arvtagare storfurstendömet Moskva gjorde anspråk på överhögheten i Bottnen ända till freden i Täyssinä 1595 med åberopande av gammal hävd, vilket var också statsrättsligt berättigat. Under Sten Stures d ä krig på 1490-talet hävdar ryssarna officiellt att Bjuröklubben är det äkta gamla gränsmärket mellan svenskt och ryskt land. På östra sidan av Bottenviken klagar bönderna år 1490, att ryssar kommit och påstått att Kemi älven och alla laxälvarna ända ner till Pyhäjoki tillhör dem. Vid Pyhäjoki finns ett flyttblock, Hanhikivi, som ryssarna kallade sin gräns, och därifrån skall gränsen löpt över havet västerut till Bjuröklubben i Skellefte socken. Denna Hanhikivi var ett landmärke, en fast punkt lätt att identifiera från havet. Bjuröklubben är också ett likadant landmärke, och dess relation till Bygdestenen är som Hanhikivis till Pyhäjoki (gränsen eg Petäjoki, Petäjäisoja).

I Umeå har bevarats en tradition från 1696 att det fanns i Umeå före kyrkan en kapell. Kapellets klocka sänktes i älven av rädsla att fienden, ryssar och finnar, skulle röva bort den. Det egendomliga är att finnar räknas som fiender. Om traditionens kärna har någon historisk förankring, måste den härstamma från tiden före uppkomsten av en svensk-finsk statlig sammanslutning.

3.1.3 Korsholms län – Norrabotten

Västerbotten, dvs kustbygderna av nuvarande Väster-och Norrbottens län, fick tidigt, under den svenska kronan, en ännu starkare anknytning till Österbotten. Tillsammans bildade landskapen den naturliga enhet, som medeltiden betecknade med namnet Norrabotten. Denna i viss mån självständiga kulturkrets, bottnakarlarnas land, sammanhölls inte bara av administrativa band; de norrbottniska folkmålen anses visa en tydligare släktskap med dialekterna i svenska Österbotten än med andra.

På 1360-talet byggdes Korsholms slott nära Vasa, och hela Norra Botten står under slottets förvaltning. Ekonomiskt och administrativt vette Norra Botten åt öster, juridiskt och kyrkligt åt väster. Till den förra omständigheten har helt visst birkarlarna lämnat sitt bidrag. Det förhållandet att ingen förläning veterligen utdelades i deras älvdalar tyder ju på att de förstått att väl hävda sina intressen och även ägt erforderliga resurser.

Namnet Norrbotten i dess sammanskrivna form började användas på 1400-talet för att namnge rikets nordligaste del, ömsom syftande till hela området i norr, ömsom bara till Österbotten. Även benämningen Västerbotten i motsats till Österbotten kom till användning för att öka namnförbistringen. Först sent i slutet av 1400-talet blev Västerbotten det allt vanligare namnet på den svenska sidan.

3.2 Hwma – Uma – Umeå

På umebornas anhållan år 1583 att få anlägga en stad vid Umeälvens mynning, beslöt Johan III att tvenne städer skulle anläggas i Västerbotten, nämligen i Umeå och Torneå, medan Luleå, Piteå och Skellefteå ännu ej ens var påtänkta. År 1586 påbjöd också konungen landköpmännen i Umetrakten och strax norr därom att flytta till Umeå. De som bodde längre norrut skulle flytta till Torneå. Någon stadsbildning blev det ej omedelbart, ty köpmännen vägrade att flytta till Umeå, trots att kungen hotade tredskarna med förvisning till Ingermanland och Estland samt med höga böter. När Karl IX år 1605 på nytt upptog stadsbildningsfrågan till behandling, föreskrev han återigen att två städer, Umeå och Torneå, skulle anläggas i Västerbotten. Det kommer mera…

Kvarkentrafiken

Förbindelsen med Österbotten över Kvarken går tillbaka till förhistorisk tid. När Göran Wallin 1707 reste genom Västerbotten, berättade man för honom att främlingar från andra sidan havet varit de första som kommit till Bygdeå (Norrbygda) och där byggt hus och givit socken dess namn. Jonas Ask nämner detta i sin doktorsavhandling 1731 och tillägger att detta tal ännu var i allmogens mun.

Man kan naturligtvis diskutera vilken betydelse en sådan tradition bör tillmätas. Men så mycket torde få anses säkert att det är livliga förbindelser över Botten som bildar dess bakgrund. Dessa skymtar också i andra sammanhang och traditioner: birkarlarna, Egilssagan, sägnerna kring Bygdestenen, Karlskrönikan, Olaus Magnus osv.

3.3 Österbottens svenskar – erövrare eller nybyggare?

Det bor drygt 100 000 svenskspråkiga vid Österbottens kust. Språkgränsen har varit oförändrad sedan 1500-talet. De svenskspråkigas relativa andel av landskapet befolkning har av olika orsaker minskat under årens lopp. Svenskarna i Österbotten härstammar inte från den germanska befolkningen som i slutet av den förhistoriska tiden skapade en rik fornkultur i området, utan de har flyttat över havet från Sverige.

Den svenska koloniseringen i Österbotten skedde till Satakundas intresseområde, som nådde upp till Vetil å (Perhojoki) i norr. Satakunda är ju del av det gamla, historiska Tavastland, som sträckte sig från ”salthavet till salthavet”, dvs från Finska viken till Bottniska viken innan landskapen splittrades. Områdena norr om Vetil å hörde fortfarande till Satakundas – birkarlarnas – hävdeområde.

Birkarlar nämns för första gången i urkunderna 1328. Det finns ett påstående av Bureus, att Magnus Ladulås skulle garanterat birkarlars privilegier år 1277; några dokument att bestyrka detta finns ej bevarade. För en sådan överenskommelse talar tre händelser: början av svensk kolonisering i Österbotten, kvenperiodens slut och birkarlarnas framträdande.

Svenskarna kom inte till obebyggda trakter i Österbotten. Satakundas intressesfär nådde ju upp till Vetil å. Satakundabor exploaterade sitt område bl a på fångstfärder. Några flyttade från Satakunda till Österbotten. Dessa kvener gjorde redan före birkarlarna sina färder sjöledes norrut till Bottnen. De härstammade från Kumo älvs flodområde och från nedre Satakunda. Norra Bottnen var kvenernas expansionsområde, och en del av dem bosatte sig där på lämpliga ställen. Kvener nämns för sista gången i annalerna 1271.

Vad hände med finnarna vid Österbottens kust? En del flyttade när svenskarna kom, en del assimilerades med svenskarna, vilket påvisas av österbottningarnas östliga genetiska drag.

Vad som hände i Österbotten runt år 1270? Faktum är att svenskar flyttar in, kvener försvinner i källmaterial och birkarlar får privilegier i norr. Allt tyder på att kronan gör ett beslut, där svenskar får rätt att bosätta sig i Österbotten, kvener förlorar sin position, och andra Satakundabor – birkarlar – får istället privilegier i utnyttjandet av norra Bottnen. Stor-Helsinglands allmänning utökas att gälla i Österbotten, och kungen beordrar den 13 februari 1348 att all kust ända upp till Vetil å skall överlämnas till svenskarna. Hur mycket detta hänger samman med Birger jarls etniska rensning och folkmord på tavasterna, det sk andra korståget, vilket skapade ett maktvakuum och förberedde för svensk invasion i Österbotten i tavasternas intresseområde, är inte klargjort.

Läntinen (Julku 1992) hävdar att svenska nykomlingar, p g a kronans särbehandling och favoriserande, kan snarare anses som erövrare än nybyggare.

Mikael Reuter

Home

About HOLY WATER

Honesty and fairness in all instances! fishing is not a right just a duty to care. Imagine what Norrland could deliver! based on Mörrums salmon fishing versus 300 mil living river! this should logically be able to supply 5 billion in tax revenue from live river! Former chef and chef looking for new challenges in life! Do you have a dream job in your pocket, do not hesitate to contact me! Ärlighet och rättvisa på alla instanser! fisket är ingen rättighet bara en skyldighet att vårda. Tänk vad Norrland kunde leverera! räknat på Mörrums lax fiske kontra 300 mil levande älv! detta borde rent logiskt kunna leverera 5 miljarder kr i skatteintäkter från levande älv! Fd Köksmästare och Kock som söker nya utmaningar i livet! har du dröm jobbet i fickan tveka inte att kontakta mig! Är även en utvecklare av hållbart fiske genom min wobbler tillverkning, kika in på sidorna nedan. http://saittarovafishing.wordpress.com/ https://vobblerfabriken.wordpress.com/ https://www.facebook.com/kenneth.h.karlsson https://www.facebook.com/groups/vobblerfabriken/?fref=ts Ring gärna +46730425517 savethebaltic@gmail.com

Thank you for your comment! :-)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on november 12, 2014 by in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , .
%d bloggare gillar detta: